novell
Borta men ändå här
Det är söndag kväll, klockan är runt 18.30 och vi sitter i köket ute i Julita och ska äta middag. Nästan hela familjen är samlad förutom dom två minsta, Ronja och Daniel. Men jag, pappa, Evelyn, Madde, Kalle och Hannes sitter samlade runt matbordet. Miira står inte långt från matbordet och vill gärna smaka en bit korv hon också, men sen efter några tillsägelser att hon ska gå därifrån så lägger hon sig istället surt ner. Allt är som vanligt, precis som det brukar vara. Vi har käkat klart och alla går från matbordet, vissa går in på rummet medans andra sätter sig framför tv:n. Jag och Hannes sitter på övervåningen och kollar på tv när pappa plötsligt ropar ner oss. Vi går ner och i köket sitter pappa , Evelyn, Madde och kalle, alla samlade runt bordet. Klockan va runt 19.30. Och när pappa ropar på oss och säger att han vill prata då brukar han oftast skälla på oss, antingen att det är stökigt, vi har inte plockat upp efter oss eller något sånt. Vi sätter oss ner och pappa är tyst ett tag innan det kommer ut ett par ord.
- Det hände en tråkigt sak i fredags.....
Det blir helt tyst, jag kollar på madde och sen på pappa och får då se att pappa kollar upp i taket och fäller en tår.... Då sprack mitt hjärta, har aldrig i mina 16år sett min egen pappa gråta, det gjorde rent ut sagt jävligt ont i mig... Jag sitter bara helt stum och kollar på pappa när han tillslut inte kan kontrollera tårarna och dom bara rinner samtidigt som han säger
- Miira har bitit Ronjas kompis i armen, inget allvarligt. Men vi har tagit ett beslut.......
Mina tårar börjar sakta men säkert rinna ner för min kind när han sen fortsätter sin mening med
- ett tufft beslut om att vi måste ta bort Miira... Och vi ska tabort henne redan imorgon..
Det va då som det brast för oss allihopa. Jag kunde inte tro mina öron, skulle vi verkligen ta bort min egen lilla prinsessa? Skulle denna solstråle som får hela familjen att skratta, skulle hon lämna oss? Varför? kan vi inte behålla henne? jag vill inte!!!! Tankarna flödade och jag protesterade för mig själv inombords. Fan vi har misslyckats, fan allt är mitt fel.. Tankarna tog aldrig slut.. Vi sitter och gråter allihopa, när klockan närmare sig 20.30 så lämnar dom andra mig och pappa själva i köket en stund. jag kunde inte öppna ögonen för jag visste att hon skulle stå där och kolla på mig med sina fina blå hundögon. Jag luta mig långsamt mot pappas axel och lät tårarba bara rinna, jag hade gett upp försöket att försöka kontrollera dom. Dom gick bara inte att stoppa. När klockan va strax efter 21 så tog jag mig i kragen, öppnade ögonen för att springa in till toaletten och torka bort all mascara som runnit längs med kinden. Som förväntat så följde Miira efter.. Jag torkade bort mascaran samtidigt som jag inte kunde sluta gråta. Torkade tårarna och gick sedan upp på rummet, ville bara va själv och låta tankarna flöda ett tag. Släppa kontrollen och låta allt bara komma som det ville. Efter en stund kom pappa upp och vi satt i min säng och pratade om allt från det att vi hämtade hem henne tills hennes konstiga idér. Både jag och pappa bara satt och grät. Vi satt och prata i ungefär 1.5 timme innan vi sen bestämmde oss för att gå ner till dom andra. Vi gick ner för att umgås med dom andra en stund. Klockan närmade sig 00 när vi bestämmde oss för att gå och lägga oss. Jag och Hannes gick upp och gjorde oss iordning, vi la oss i sängen och pratade en stund innan vi tillslut sa att nu sover vi. Vi släckte nattlampan, men jag kunde inte sova, tårarna bara rann och klockan va runt 02 innan jag tillslut va så uttmattade att jag somnade. Vaknade runt 09 av att pappa kom in i rummet och väckte mig. Han kollade på mig med ledsna ögonen innan han kom med beskedet.
- Vi har tid klockan 11 inne hos veteriänern....
Jag började gråta och han tröstade mig innan han lämnade rummet. Jag satte mig upp ur sängen, grät en skvätt innan jag torkade tårarna för att sen kolla mig i spegeln. Oh shit! va min första tanke, jag ser ju ut som en kines. ögonen va igensvullnade, kunde knappt titta och jag va helt röd runt ögonen. Jag grät lite till innan jag sen la mig ner i sängen igen. Jag hörde hur pappa gick ut till bilen, han skulle skjutsa hem Kalle. Det dröjde ett tag innan dom han kom tillbaka. Under tiden hade vi klätt på oss och gått ner till Evelyn som satt i vardagsrummet. Miira möte mig i slutet av trappen med en hårt viftande svans. Jag lyckades dock hålla tårarna tillbaka , kanske hade tårarna tagit slut? Klockan va runt 10.30 när pappa kom hem, och vi packade in både oss själva och Miira i bilen för att åka in till stan. Vi tog lilla vägen och den tar ungefär 20min att åka men just denna måndag morgon så kändes det som en hel evighet. Redan när vi lämnade uppfarten till huset så började tårarna, jag visste ju att nu va hennes liv snart över medans hon va helt omedveten om vad som skulle ske härnäst. Tårarna rann hela vägen in till veterinärkliniken. När det va ungefär 15min kvar av resan så började även pappa , Evelyn och madde gråta. Vi skulle nog ha kunnar drunkna i alla tårar. Väl framme så fortsatte alla gråta medans pappa tog fram sin starka sida innan han gick in för att säga att vi va här nu. Dom sa att vi fick gå in bakvägen så slapp vi gå bland allt folk där inne. Vi stod där ute och väntade, väntade och väntade. klockan 11.50 ungefär fick vi äntligen komma in, känns dumt att säga äntligen men samtidigt som jag bara ville ta min hund och springa så ville jag bara få detta ut världen. Vi kom in i rummet och Miira fick lugnande, envis som min lilla prinsessa är så vägrade hon lägga sig ner. Men tillslut så hade hon inget val, hennes ben orkade inte bära upp hennes 55kg så tillslut la hon sig när. Veterinären kom tillbaka med ett fat av sprutor, då kom tårarna tätare när man insåg att nu va det nära, det va inte långt kvar tills hon skulle lämna oss. Hon tog Miiras vänstra tass för att sätta en en kateter, hon hade lite problem med att hitta ett blodkärl och när hon väl hittade ett så sprack kärlet. Det känndes som det tog flera timmar, det drogs ut på tiden och det blev bara jobbigare och jobbigare. Men hon fick hämta en djursjukvårdare som va högerhänt och hon lyckades sätta ditt katetern. Sen började hon spruta in alla dessa läkemedel men innan det så sa hon
- Nu kommer det att gå väldigt fort.
Hon börjada med den ena, sen den andra och sen tror jag att det va den sista. Ingen anning om hur många sprutor men minst 3st. När allt va klart så sa veterinären
- Hon har nu somnat in och lämnat oss.
Klockan va 12.17 den 31oktober. Jag kunde inte stanna länge, hon låg i mitt knä men jag va tvungen att springa ut. Jag la henne försiktigt på golvet, sa sen hej då och pussa henne innan jag tillslut öppnade dörren och satte mig utanför för att verkligen skrika och gråta ut! Det va så jävla hemskt rent ut sagt, allt va mitt fel,varför gjorde jag inget åt hennes problem?, hur kunde jag låta detta ske! Fan fan fan fan ! Det va tankarna som bara flöda genom huvet.
Efter ett tag kom pappa och dom andra ut, pappa stannade hos mig medans dom andra fortsatte mot bilen.
- Pappa, jag saknar henne. Jag vill ha tillbaka min hund!
- Jag vet gumman , det är tufft. Jag vill också ha tillbaka henne men nu blev det såhär.
Vi satte oss bilen och rullade hemåt. Hur kunde tårarna räcka till, dom borde va slut nu. Men jag grät hela vägen hem och hela höstlovet va förstört nu. Det va bara min lilla prinsessa som fanns i tankarna, hon tog över helt. Resten av höslovet så satt jag bara och tänkte på dom 3åren och 9månaderna som har haft ihop, dagen vi hämtade henne, alla roliga stunder vi haft ihop med henne. Hur hon har sammanfört hela familjen, hon fick oss alla att skratta när hon gjorde sina dumma idér.
Hon tog en stor del av mitt och resten av familjens hjärta. Men hon va trots allt min egen hund. Jag älskade henne något otroligt! Min älskade lilla ängel.
Måndagen 31 oktober 2011 12.17. Jag älskar dig Miira , min lilla prinsessa.
